Har vi skapat ett narrativ runt innovation som filtrerar bort empati?

Har vi skapat ett narrativ runt innovation som filtrerar bort empati?

Tänk om det svåraste med innovation är att stå ut med allting som kommer att gå fel. I så fall är det rådande narrativet runt innovation, åtminstone i mitt flöde, extremt kontraproduktivt.

Den här texten är baserad på Per Lundgrens spaning i Hello Futures ”Innovationsspanarna”, ett avslappnat morgonhäng via Zoom varje fredag 8:30 där spaningar om innovation delas och diskuteras. Häng med oss live nästa gång!
 
Det alla vill prata om och visa upp runt innovation är lyckade exempel. Jag tror att det fel-kalibrerar våra förväntningar på innovation. Jag tror att många empatiska personer med tiden tappar hoppet när de upptäcker hur mycket som går fel hela tiden i innovationsarbete.
 
En så stor del av att lyckas ligger i att inte ge upp. Att stå ut med misslyckande är ett filter som jag upplever filtrerar bort människor som världen skulle behöva: de som har stor empati, som genuint vill göra någonting bättre för andra. Sådana människor brukar vara känsliga, och då kan misslyckandena leda till att man helt enkelt ger upp.
 
Och vad händer då? Jo en stor andel av de som faktiskt lyckas med innovation, som får en oproportionerligt stor påverkan på världen, blir personer som inte känner lika mycket. Som kanske till och med är oempatiska. Så det vi behöver vi bättre på, om vi vill låta empatiska människor spela större roll i samhällsutvecklingen kanske är att förändra förhållningssättet till innovation.
 
För om vi blir bättre på att prata om innovation som arbetssätt istället för resultat så kommer misslyckandena allt mer kännas som lärare, och då kanske fler empatiska personer tar sig igenom filtret och får en större påverkan på samhället.