Ingen minns längre vad frågan var
De organisationer som får saker att hända har lyckats skapa tillräcklig tydlighet för att ett beslut ska kunna fattas utan att vandra upp och ner i hierarkin tre gånger. Är det sant för er?
Det börjar alltid med en enkel fråga.
Sedan skickas den uppåt. För säkerhets skull. Vidare till en annan avdelning som berörs. De har synpunkter, så frågan skickas tillbaka upp. Någon är på semester. Det väntar. Det tas upp på fel möte. Bordläggs till nästa. Skickas ner igen med kommentaren ”kan ni ta ett nytt tag i det här?”.
Tre månader senare landar den hos den som ställde frågan från början. Med en motfråga. Ingen minns längre vad som egentligen skulle beslutas. Och så börjar det om igen.
Det handlar inte om ovilja
Det handlar inte om ovilja och det handlar inte om feghet. Det handlar om att ingen äger helheten. Varje avdelning gör sitt och optimerar för sig själv. De svarar på sin del av frågan och skickar den vidare. Men ingen har som uppgift att se vad som händer i mellanrummet, och därför är det ingen som ser det.
Det som också saknas är någon som räknar på vad det faktiskt kostar. Inte bara i tid för de anställda, utan för den som väntar i andra änden.
En kund som väntar på en offert. En medborgare som behöver ett besked. En samarbetspartner som behöver ett pris för att komma vidare. För dem är organisationens interna ”besluts-pingis” inte bara frustrerande – den är en direkt kostnad i form av förlorad fart, missade möjligheter och brustet förtroende. Att låta en enkel fråga vandra runt i tre månader är ett effektivt sätt att göra sig själv irrelevant.
Det är därför det fortsätter. Inte för att organisationen är trasig, utan för att ingen har gjort den här kostnaden synlig.
Fart är en strukturfråga
De organisationer som faktiskt får saker att hända har löst det här. Inte genom att rita snyggare organisationsscheman, utan genom att skapa tillräcklig tydlighet för att ett beslut ska kunna fattas utan att vandra upp och ner i hierarkin tre gånger.
Det handlar om modet att äga mellanrummen och installera den struktur som krävs för att sluta älta och börja välja.
Det är inte magi. Det är att bestämma sig för vem som äger mellanrummet – och sedan faktiskt låta dem göra det.
